AIDA PARIDAD.

Aida Paridad är kriminologen som startat sitt egna feministiska produktionsbolag Fembot där målet är att kunna bidra till den intersektionella kampen och producera på sina egna villkor. Hon berättade för Gärigheter om female rage, hur det är att präglas av duktigflicka- syndromet och handlingskraft.

Aida började studera genus och statsvetenskap efter gymnasiet men det var kriminologin som fångade hennes hjärta. Anledningen var att hon både fascineras och skräms av vad det är som får handlingar, beteenden och människor att under olika tidsperioder i olika samhällen anses oacceptabla eller farliga för de styrande. När folk får höra att hon är kriminolog så tänker de direkt på efterlyst och andra kriminalserier men för henne är det raka motsatsen. – Jag är inte så intresserad av varför folk i allmänhet begår brott, snarare vad det är som gör att folk inte begår brott. Vad för disciplinära åtgärder, kontroll och straff är det som omger olika grupper, och vad är det som gör att vi kontrollerar oss själva genom normer eller rädsla? Jag har alltid velat göra något av kriminologin och älskar akademin, men jag ville hitta ett sätt att nå ut till folk som inte bara är akademiker eller medelklass, vilket är något som akademin ständigt misslyckats med.

Hur kom du in på mediaspåret?
– Efter min magisterexamen så stod det mellan att börja forska eller lämna intuitionen helt och ta reda på en gång för alla om jag kan jobba med tv-produktion. Så jag började studera tv-produktionsutbildningen på Medieinstitutet som var två år. Jag hade redan varit student i nästan nio år i sträck och var så jäkla opepp på att plugga vidare egentligen, men samtidigt så är det vägen in i branschen.

Hur var din inställning när du började?
– Jag hade ju en ganska speciell inställning, typ “I don’t need any friends”, jag satt längst bak i klassrummet och skulle inte bry mig. Jag har alltid varit den här duktiga personen som var överpresterande och superambitiös, så efter sju eftergymnasiala år som student var det så skönt att ha en annan approach till plugget. Jag har verkligen alltid maxat duktig-flicka syndromet sen jag var barn. När jag gick i mellanstadiet var första gången jag fick höra på ett kvartssamtal att: ”Aida, ibland så kan det vara bra att inte göra någonting alls, det kan vara skönt att vila en stund.” Så jag bestämde mig för att inte ta något ansvar på Medieinstitutet, inte ens räcka upp handen eller få högsta betyg på utbildningen. För en gångs skull ska jag bara göra det minsta möjliga av det jag måste. Men tre veckor efter att vi hade börjat så skulle klassen välja en skolrepresentant som skulle sitta med i skolledningen. Och jag skojar inte, tre av fyra röstade på mig! Först blev jag skitarg för att det uppenbarligen står i pannan på mig att jag kan ta ansvar, men efter ett tag insåg jag att det är dags för mig att bejaka den här egenskapen och göra något grymt av det. Det ledde så småningom fram till den roll jag har idag, som producent och arbetsledare.

I ett samhälle fullt med kvinnohat så är prestationsångest ett sätt för oss att tala om för oss själva att vi är sämre än alla andra

Prestationsångest är någonting som Aida har levt och andats med sedan barnsben och hon berättar hur det oftast brukar vara någonting man pratar om i termer av duktigflicka- syndromet. –I ett samhälle fullt med kvinnohat som gör att vi brudar känner väldigt mycket självhat så är prestationsångest ett sätt att tala om för oss att vi är sämre än alla andra fast vi egentligen är bättre än alla andra. Ofta pratar man om frigörande processer som att tjejer ska bli mer som killar för att må mindre dåligt medan snubbar egentligen borde bli mer som brudar för annars så suger dem haha.

Vad har detta inneburit för dig?
– Jag har ju varit med ett tag och det fina med det är att man har så många fler chanser att lära sig av sina misstag. Prestationsångest har alltid varit väldigt destruktivt för mig som kvinna och rasifierad, och det tog ett tag att på allvar förstå att det är samhällets sätt att säga till mig att jag är sämre än vita och män. Jag var tjugo år när jag gick in i väggen, vilket är väldigt ungt, men fördelen med det var att jag hade så många år på mig att repa mig jämfört med de som går i väggen när de är trettio. Det slår oftast väldigt mycket hårdare och tar längre tid att repa sig när man är äldre. Jag har utvecklats enormt mycket under de senaste tio åren av mitt liv och idag använder jag prestationsångesten som ett sätt att alltid bli bättre utan att låta det ta död på min kreativitet. Men det är ju klart att det är skit som man lever med dagligen, jag är ju inte fri från varken vithetsnorm eller patriarkatet liksom.

Under sin uppväxt i ett litet samhälle i Norrland var Aida och hennes syster i princip kända för att vara de enda rasifierade i skolan som pratade “ren” svenska och fick alltid komplimanger för det.

Genom det fick hon lära sig tidigt hur eftersträvansvärt det är att vara så vit som möjligt. – Jag växte upp i det vitaste lilla samhället och jag är uppvuxen med bara vit medelklass. Och det har ju påverkat mig helt sjukt mycket vad det gäller internaliserad och normaliserad rasism, den här snälla rasismen där folk bara är nyfikna och brutala på en och samma gång. Jag ser min egen feministiska och antirasistiska utveckling i livet som en trappa där jag har tagit kliv för kliv genom medvetenhet, frustration, ilska och pepp. Jag har fått känna att jag är en del av en kamp varvat med att jag har varit helt sjukt uppgiven. Men det är en väldigt upplyftande tanke att veta att jag är en del av någonting som också kan bryta ner den här skiten och skapa något nytt.

Vi blir galna för att vi lever i en tid där samhället ser till att vi jobbar ihjäl oss

I tjugoårsåldern gick hon igenom en period av en ganska grav ångest vilket gjorde att hon ville ändra på sig själv och inte bara gå runt och vänta på att må bättre. När den insikten kom, att det är hon själv och ingen annan som ansvarar för den egna lyckan, tog hon också ansvaret och såg till att shape up. – Det har betytt väldigt mycket för min självbild och för mig som feminist och anti- rasist, att jag har förstått att ju mindre du kopplar ihop det med dig som person och mer med samhället så förstår du att vi lever i ett samhälle som gör oss sjuka. Vi blir galna för att vi lever i en tid där samhället förslavar oss och ser till att vi jobbar ihjäl oss.

Hur var din vändpunkt?
– Skulle jag filmatisera det så skulle det vara en sjukt dramatisk scen med en tydlig vändpunkt där jag skulle rise medan det regnar över mig och fight the fuck back! Men verkligheten är ju väldigt sällan så och för mig har min förståelse skett väldigt successivt ända sedan jag var liten.
.

Aida valde att starta det feministiska och antirasistiska produktionsbolaget Fembot för att hon inte var sugen på att arbeta med de större produktionsbolagen då hon inte stod för deras produktioner.  – Om jag ska göra rörlig bild så måste jag få göra det på mina egna villkor för det är själva syftet annars så kan det lika gärna vara. Jag tänkte på Fembot i två-tre år innan det grundades och kände tillslut att nu är det bara att köra, jag är född utan tålamod och orkade inte vänta den här gången heller.

Vart kommer namnet ifrån?
– Min största association till Fembot är ju de där jättesexiga mördarmaskinerna från Austin Powers filmerna och ursprunget i en amerikansk kontext är ju att använda det i sexistisk reklam där den kvinnliga roboten hjälpte en man med olika saker. En av mina absoluta favoritnischer inom rörlig media är female rage och motstånd men inte bara för att hämnas utan i form av upplopp. Det finns de ju inget mer spännande och fantastistkt än att reclamea femboten och vända skapelsen mot skurken själv. Just därför så tycker jag att Fembot passar så bra på produktionsbolaget, det representerar en maskin som jobbar jättehårt och vi symboliserar att ta patriarkatets vapen och vända det mot dem själva.

Vad representerar female rage för dig? 
–  En av de viktigaste härskarteknikerna i det vita och patriarkala samhället är att kräva att en som kritiker alltid ska vara lugn och pedagogisk och hålla god ton, just därför tycker jag om rage temat, som är oresonligt och briljant. Mycket i det handlar för mig om att embrace the female rage, du måste uppmuntra den ilskan för att sedan kunna göra någonting konstruktivt av den, för det finns sjukt mycket saker här i världen som vi har all rätt att vara förbannade på. Är vi inte det är någonting galet.

Hur ser framtidsvisionerna ut för Fembot?
– Min dröm med Fembot, eller snarare min fucking plan, är att jag som producent ska kunna ha möjlighet och medel att producera i stort sett vad jag vill. Jag vill skildra och dokumentera berättelser som är igenkännande, hoppfulla och lärorika. Jag vill bidra till att i den här absurda branschen kunna ge plats åt livsöden, verkligheter, drömmar, ansikten och röster som annars ofta exkluderas och diskrimineras. Den manliga och vita blicken är och har alldeles för länge varit genomskärande i det mesta som görs och som får utrymme och resurser inom TV- och filmindustri, de gånger vi ser rasifierade i film så är det till exempel oftast som side kick till den vita mannen, och de flesta kvinnorna får oftast inte vara subjekt utan har mest som funktion att bygga upp manliga karaktärer, och så vidare, vi har hört det förr. Ambitionen med Fembot är att bidra till en konstnärlig bredd och utveckling i branschen. Det gäller inte bara de som syns i bild utan också de som skapar produktionerna. Jag jobbar gärna med så många rasifierade, kvinnor och hbtq-personer som möjligt, i alla stadier, och gärna med fler och andra erfarenheter av att inte tillhöra normen. Personer som inte tillhör eller definieras som norm ska kunna se andra icke normativa människors namn och kroppar inom TV och film och tänka att de också kan göra det där. Ju fler desto bättre.

Foto: Louise Bjerkesjö (Frilans)