BANAR SABET.

Banar Sabet är projektledaren, företagsgrundaren och entreprenören vars namn är starkt sammanknutet med Mpower, Lottakåren, United Sisters och StreetGäris. Hon berättade för Gärigheter om varför det är viktigt att utmana de rådande strukturerna, motivera den kommande generationen och få allmänheten att fokusera på social hållbarhet.

Banar identifierar som social entreprenör vilket är någon som brinner för entreprenörskapet och vill lösa samhällsproblem genom att använda sig av företagsmetoder. – Jag tror inte att alla sociala problem går att lösa genom socialt arbete då vissa saker handlar om ekonomisk styrka. Organisatoriskt handlar det om att hitta ett långsiktigt finansiellt stöd vilket i sin tur handlar om företagsverktyg.  Kollar vi på exemplet bistånd, så får vi ställa oss frågan, ska vi ge dem mat eller ska vi lära dem att starta ett företag och odla sin egen mat som de sedan kan sälja till oss?

Hur skulle man kunna utveckla det sociala arbetet som pågår just nu?
– Jag tycker att de flesta politiska satsningar handlar väldigt mycket om att rensa sina egna samveten. Till exempel om det händer något i Husby så måste de satsa pengar på det men har sällan egentligen satt sig in i det och tänkt på varför det här problemet har uppstått från början.

En vinterdag 2007 flyttade Banar till Stockholm bara ett par dagar efter att ha lämnat in sin masteruppsats i Statsvetenskap vid Umeå Universitet. I Stockholm började hon arbeta som projektledare för Stockholm gas på vardagarna och som extraarbetare för Lugna Gatan på helgerna. Uppsatsen fokuserade på barnkonventionen och implementering av goda idéer. Detta menar Banar gör henne till expert på att implementera goda idéer vilket är anledningen till varför hon jobbar med företag och organisationer där man vill göra en god förändring. Hon tvingas inte vara bunden utan kan sitta ena dagen och jobba med läxhjälp i Tensta och sedan jobba för en jättestor organisation, plus ledningsgrupper och deras mångfald strategi en annan dag. Och tycka att både dessa saker är lika viktiga och har lika mycket med varandra att göra.

Vad började du med att göra när du flyttade till Stockholm?
– Jag pluggade ju fortfarande då och började upptäcka att statsvetenskap ändå är väldigt intressant men jag ville inte forska eller sitta på någon myndighet. Jag började jobba extra för Lugna gatan och det var då jag kom i kontakt med stockholmsförorten. För i Umeå finns det ingen förort på det sättet även fast det självklart är segregerade i områden.

Vad var det viktigaste du lärde dig under din tid på Lugna gatan?
– Åh jag lärde mig jättemycket om mig själv men också om andra. För det första, när du tar på dig jackan med deras logga så blir du en offentlig person på gatan vilket gör att folk kan komma fram till dig och prata. Det leder till att man får insyn i många människors liv. Det känns som att jag fick tillgång till människoliv på ett helt annat sätt än vad man får som privatperson.

Vi lever i ett samhälle där vissa inte ens har tillgång
till två, tre meningar som kan rädda liv

.

Var det därför som du valde att engagera dig i krisberedskap?
– Ja precis, detta gjorde att jag började engagera mig i något som kan uppfattas som väldigt tråkigt så som krisberedskap, vilket är väldigt synd. Detta leder mig tillbaks till det här med socialt arbete, till exempel om några grabbar kastar sten på polisen, då ska det göras en satsning på det istället för att se de andra mer grundläggande problemen så som vad händer om ett hus i förorten brinner? Har alla nödvändig information? Vet folk vad det är som gäller när krisen är framme? Jag säger inte att alla andra i andra områden vet men ju längre bort du är från samhället desto mindre vet du om samhället. Så man måste ta hänsyn till folks vanor och tidigare levnadssätt. Det är det här som jag stör mig på. Fokus ligger allt för ofta på ytliga attribut så som att kvinnor bär slöja osv, när det finns så mycket annat som skulle kunna lösa så många problem som man bara valt att skita i.

Banar startade utbildningsprogrammet Mpower tillsammans med 3 andra kvinnor där hennes incitament handlade om att förse folk med nödvändig kunskap som de kanske aldrig har haft tillgång till förut. – För några år sedan så var det en mamma i Rinkeby som avled med sina 4 döttrar i en hiss under en eldsvåda för att hon inte visste hur hon skulle gå tillväga. Efter det här kände jag att shit, vi lever i ett samhälle där vissa inte ens har tillgång till två, tre meningar som kan rädda liv. Antingen så är det så att vi har valt att ignorera att ge dem nödvändig information eller så är det så att de själva inte är mottagliga, genom att de kanske inte har förtroende för myndigheter. – Jag tror inte att alla sociala problem går att lösa genom civilsamhället utan alla sektorer behöver samarbete men också behöver medborgare ekonomisk styrka.

När det kommer till att motivera ungdomar i förorten berättar Banar att hon ofta tipsar yngre till att omvända det man brinner för till ett sätt som är mycket mer kreativt. – Jag brukar säga just det till kids när de säger att de inte vet vad de ska plugga.  Jag brukar alltid fråga dem vad de tycker är kul och sedan kombinera det med konkret verktyg, till exempel om du vill bli konstnär men inte kan rita så kan du läsa konsthistoria istället.

Enligt Banar måste man vara realistisk men det går att hitta kombinationer. – Det är jättemånga som ifrågasätter unga tjejer som vill läsa genusvetenskap och undrar vad de ska använda det till eftersom att det inte är något konkret. – Men det många inte alltid tänker på är att nästan alla organisationer och företag har jämställdhetsplaner, är du genusvetare kan du vara värsta businesswoman.

Hur tror du att man kan motivera den kommande generationen på bästa sätt?
– Mycket handlar om självuppfyllande profetia. När samhället nöter in saker i huvudet på folk tillräckligt mycket så slutar det med att folk börjar bete sig därefter, för vad spelar det för roll? Det enda många växer upp med är ”Du kommer inte få jobb för att du är svartskalle” så varför ska de då plugga? Det finns så otroligt många faktorer som spelar roll och ingen sitter på lösningen. Jag kanske kan hitta lösningen för de här tre personerna medan någon annan för några andra. Det behövs fler olika satsningar eftersom att det är så många olika individer det handlar om.

Vilken blir din satsning?
– Man kan inte heller bara begränsa sig till att satsa på de unga, föräldrarna måste också får den hjälp de behöver. En utbildad kvinna kan förändra hela familjen och deras framtid medan en utbildad man enbart kan förändra sig själv. Det är superviktigt att satsa på just kvinnor som bor i segregerade områden till exempel  eftersom att de tar majoritet av det sämst betalda jobben utan möjlighet till utveckling. Och det är det jag vill satsa på.

En utbildad kvinna kan förändra hela familjen och deras framtid medan en utbildad man enbart kan förändra sig själv

StreetGäris grundades då Ailin Moaf skrev ett sms till alla kvinnor som hon kände på kvinnodagen den 8 mars och föreslog att de alla skulle ses för att finna systerskap och kraft. – Under just denna dag så finns det ju väldigt mycket som händer men jag tror att Ailin kände då att det inte finns jättemycket plats för alla och medvetenheten kanske inte är så utspridd bland alla. Efter denna träff så startade de en Facebookgrupp, senare skedde Husbykravallerna där kvinnor/tjejer från StreetGäris skapade en kärleksmanifestation som fick mycket kritik samtidigt som media älskade det, självklart. Kvinnorna från förorten lät ju coolt liksom. Men det är därifrån vi fått mest publicitet, därifrån vi växte och därifrån som jag kom i kontakt med dem.

Hur vart du involverad i StreetGäris?
– Jag höll på med Mpower då och vi arbetade med just social oro då och det föll ju ganska naturligt samman med Husbykravallerna då det är främst kvinnor och barn som utsätts för att de är trygga i sin egen miljö. Jag tyckte att de var grymt att se hur just kvinnorna i den här situationen valde att träda fram och visa kraften. Så jag tog kontakt med dem och tillsammans så bestämde vi att vi skulle organisera det här och så vart det en förening och jag valdes in i styrelsen.

Vilka är de största utmaningarna?
– Vår största utmaning är att folk vill kalla oss för en “förorts-oganisation” bara för att vi råkar vara kvinnor som har bor i förorten eller har bott där. Vi säger alltid att vi är ett kvinnonätverk där även icke-binära är välkomna sedan förra årsmötet. Jag tror att folk har svårt att förstå att människor från förorterna kan skapa något för alla inte bara en förortsgrej. De har även svårt för att de vill kunna sätta oss i fack vilket inte går eftersom att vi inte har en specifik sakfråga. Det coolaste är att vi förenar och att vårt mantra är ”Våra olikheter är vår styrka” vilket gör att vi välkomnar alla typer av åsikter.

Hur tycker du att dagens feminism ser ut?
– De olika feministiska grenarna håller fortfarande på att hitta sin plats i samhället eftersom att Sverige är ett så pass ungt invandrarland. Men en bredare syn på feminism är inte lätt att förstå, och det ska den inte heller vara. Vi alla är ju olika så hur skulle den kunna vara något annat än komplex? Däremot finns det vissa människor som är bra på att ta sig an kampen och göra folk obekväma. Dessa obekväma är otroligt viktiga för de gör det möjligt för andra att få någon att relatera till samt våga hitta sin egen röst i kampen. Alla ska göra sin grej, men bara vi är öppna för att det vägen fram kommer ha många stigar.

Foto: Louise Bjerkesjö