ELISE EKMEN.

Elise Ekmen är rösten från orten som kom tvåa i SM Poetry slam trots att hon aldrig skrivit dikter tidigare. Hon berättade för Gärigheter om avsaknaden av representerade röster, jantelagen och hur man får folk att våga.

Med en personlig text om sin mamma ställde sig Elise Ekmen på scenen i Hässelby under kvalet och berättande en historia om sin mamma som många av hennes närmaste vänner kände till. “I asked her: Mami are you sleeping now? I shook her body but she didn’t wake up. Mama what have you been taking? What did you do?”. För Elise fungerade denna text som ett erkännande, inte bara för sina vänner utan även för sig själv och situationen. – Det kräver mycket för att våga men samtidigt så känns det som att det blir mindre personligt när det är många som lyssnar jämfört med om jag skulle berätta för en nära vän. För mig fungerade det som ett erkännande så att jag skulle kunna släppa det, och så är det ofta, man håller något inne sen skriver man en text så att man får säga det man vill få sagt.

Hur kom det sig att du började med poesi?
– Jag började faktiskt när jag anmälde mig till Förenade förorters kval i poetry slam som då hölls i Hässelby, det var först då som jag började skriva på riktigt. Jag har alltid varit intresserad av just den typen av konstform men har inte känt att jag har haft en anledning att skriva eftersom att det inte finns så många scener för folk från förorten som håller på med poesi. Sen när jag såg att det här fanns så tänkte jag att det var lika bra att ta vara på chansen, går det bra så går det bra, går det dåligt så går det dåligt, då har jag åtminstone gjort ett försök.

Det har alltid varit väldigt vitt, både på scenen och i publiken

 

Hur tycker du att plattformen för poesi som konstform ser ut i förorten?
– På något sätt så blir det som att man håller på med förortspoesi men många brukar inte vilja kalla det för det men jag har ingenting emot det faktiskt. För det är inte ”Rosor är röda, violer är blå”, man berättar vad man har varit med om eller saker man vill belysa som pågår i samhället. Och precis som med musik så känner nog många igen sig i det man säger, kanske inte alla men det finns säkert ändå någonting för många att hämta, och genom förenade förorters satsning och Revolution poetry så höjer man den här konstformen och får folk att öppna ögonen.

De hör Förenade förorter och tänker ”Oj oj förorten kommer att vara på plats!” och oavsett om de kommer dit för att kolla på gäris så kommer de ändå att komma dit och höra våra budskap och kanske tänka ”Fan det såg ändå najs ut, jag vill också stå på den scenen”. Det här gör ju i sin tur att man öppnar en dörr för folk att våga. Många kanske skriver texter som inte riktigt är rapp men som de vill inte kalla för poesi för att det känns för “oförort”.

Tror du att det öppnar upp ögonen från bägge håll, att de som bor i förorten får upp ögonen för konstformen och de som inte bor i förorten får upp ögonen för talangerna som finns där?
– Det känns ganska stort att säga, men det känns ändå som att det minskar klyftorna lite. Till exempel inom slam scenen, det har alltid varit väldigt vitt, både på scenen och i publiken men genom att vi kom, vi såg och vi segra så tror jag ändå att vi är en del utav en förändringsprocess. En förändring som innebär att fler helt enkelt kommer att våga. Plus att vi också får möjligheten att visa att vi kan organisera oss och att vi också kan skapa på samma sätt som alla andra, att det i slutändan ändå inte är så stora skillnader.

I finalen som hölls i Skärholmen fanns det stora hiphop namn i juryn, Elise menar att detta kan få folk att se kopplingen mellan hiphop och poesi eftersom att de bedömdes utifrån ett hiphop perspektiv vilket gör det mindre fjolligt. – Segern för förenade förorter är nog större för oss än vad den kanske skulle vara för någon annan. Och det var faktiskt andra som sa det, om de hade vunnit hade det bara varit en vinst men för oss så var det ju så mycket mer än bara en titel. Vi kom tillbaks till förorten med någonting, vi visade att man kan skapa och göra något och att alla andra kan göra precis samma sak bara de vill. Man kan inspirera ungdomar att vilja och främst att lyfta fram de bra sidorna. Många känner ju det här utanförskapet, platsbundna identiteter, och att de måste leva upp till fördomarna. För att kunna bryta den typen av självuppfyllande profetia så är det viktigt att se andra ta dessa avgörande steg mot det bättre. Det begränsas ju verkligen inte bara till poesi utan är bara en del av ett större kulturellt initiativ. Det är ju större än poesi-event.

Sedan två och ett halvt år tillbaka studerar Elise till Socionom vid Stockholms Universitet och efter examen vill hon helst arbeta med ungdomar som har hamnat snett. – Min dröm är att starta ett HVB hem för ungdomar som har problem med droger eller liknande. Det känns som att man väldigt ofta pratar om utanförskap och att man vill göra en förändring men man gör ingenting. Och att ha en sådan här utbildning och de här målen så gör man ju ändå någonting aktivt och inte bara pratar. Vi får se hur det går men det är min dröm iallafall, att få göra en skillnad.

Det är många gånger man skrattar åt folk som vill åstadkomma någonting

Tänkte du någonsin att folk skulle döma dig för din text?
– Tror inte bara att det var jag som kände så men klart man tänkte ”Shit, tänk om alla ba: vem tror hon att hon är?” Vi är väldigt bra på att dra ner varandra i orten, samtidigt som vi är extremt duktiga på att höja varandra också. Vi har en väldigt hög högsta nivå och en väldigt låg lägsta nivå. Klart jag tänkte att folk skulle kolla snett på mig, det krävs ändå lite självförtroende att ställa sig på scenen och det kan antingen slå positivt eller slå negativt.

Hur menar du med att ni är bra på att dra ner varandra?
– Bara den här grejen om någon säger ”Jag vill skriva texter” då kommer någon att säga ”vem tror du att du är? En poet?” Eller ”jag är aktiv inom det här.” ”Vem tror du att du är? En politiker? En statsminister? Håll käften, sätt dig ner.” Det är många gånger man skrattar åt folk som vill åstadkomma någonting men egentligen så tror jag att vi alla vill. Det handlar väldigt mycket om omedvetet driv liksom, som egentligen kan slå personligt på folk men man tänker inte på det utan bara kör på. Jag kan inte kalla mig för poet ännu men jag har skrivit poesi. Det är ofta så, det är jantelagen liksom och den finns i förorten också. Man ska vara lagom och inte ta för sig för mycket, för om man gör det så tror man att man är någon helt plötsligt. Men om alla tänker så, vem ska då bli framgångsrik? Vem ska då komma någonstans i livet? Vem ska då lyckas?

Hur har det sett ut med självförtroende innan för dig och så?
– Ja hela den här grejen slog till vid en ganska bra tidpunkt i mitt liv ändå faktiskt. Innan så hade jag lite ups and downs och mådde inte så jättebra och sen så kom det här och det var som en våg av kärlek och uppskattning. Man började se ett större värde i sig själv. Att jag faktiskt är bra på någonting och ändå förtjänar en klapp på axeln. Jag är ändå min största kritiker och trycker ofta ner mig själv men efter det här så känns det ändå som att jag är bra på någonting, och ingen kan ta ifrån mig den känslan. Det har varit en otrolig resa, det finns inga pengar i världen jag skulle kunna byta ut den mot. Hela den här grejen är jag så otroligt tacksam för, det går inte ens att beskriva hur bra jag har mått av det här. Det är ändå det största som hänt mig i mitt liv eftersom att det här gett mig så mycket emotionellt. Det är så överväldigande att jag bara för några dagar satt hemma och grät och min mamma fattade ingenting. Jag är så glad över att jag fått allt det här och att jag kan få ta med mig det i hjärtat.

Elise har uppträtt med dikter på både svenska och engelska men enligt henne själv så är det svenska som når ut till människor då det skapar en annan sorts närhet och det blir lättare för att folk att känna igen sig och relatera. Men hon menar samtidigt att engelska kan vara lättare att skriva på för att det sätts upp en fasad, en liten distans mellan sig själv och publiken vilket inte gör det lika personligt.

Vad vill du förmedla med dina texter?
– Jag vill bara att det ska nå ut till någon så är jag glad. Allt kan inte träffa alla, men någon åtminstone. Många gånger vill jag ge folk en tankeställare.

SM i poetry slam hölls den 16 maj där Elise kom tvåa strax efter sin lagkamrat Simon Matiwos. Tillsammans med Per Buténas och Sabrina Ibenjellal representerade de Förenade förorter och tog hem första platsen i lagtävlingen. Med hjälp av coacher hade de producerat fram fem texter tillsammans som de skulle tävla med i finalen. – Det är sjukt egentligen att det gick så pass bra på så kort tid. Men vi hade alla samma mål, att visa vad orten kan åstadkomma. Vi stöttade och gav varandra kärlek.

Vad innebär prestationsångest för dig?
– Jag har alltid haft en sådan grov prestationsångest, i alla sammanhang. Det beror på att jag är så självkritisk. Men med poesin kändes det ändå bra eftersom att jag hade så många underbara människor som stöttade mig och så. Det gjorde att man ändå kände sig stark oavsett hur det skulle gå.

Hur tror du att utvecklingen kommer att se ut?
– Jag hoppas på att fler broar kommer att byggas och att fler möjligheter kommer att dyka upp för ungdomar från förtorten. Det känns som dominobrickor, förutom att falla handlar det om att en börjar så börjar alla.  Sådant här hade ju inte skapats om det inte funnits ett behov av det. Vem vet vad som händer sen? Sen kanske jag vågar starta något som inspirerar folk att göra detsamma. 

Poetry slam har funnits i Sverige sedan 1995 och tävlingar har arrangerats varje år, men 2015 skulle bli förortens år då de inte representerats tidigare. I våras hölls kvalen i Hässelby, Rågsved, Husby och Skärholmen där de bästa togs ut för att sedan tävla i Förenade förorters final i maj där de fyra bästa skulle plockas ut för att tävla som ett enat team i den stora SM- finalen.

Foto: Louise Bjerkesjö (Frilans)