NADIA NAIR.

Sångerskan Nadia Nair har skrivit musik sedan hon var 8 och idag släpps hennes debutalbum Beautiful Poetry som hon firar med en releasefest på kvinnodagen. För Gärigheter berättade hon om sina drömmar, rädslor och sitt yngre jag.

Hur skulle du beskriva din musikaliska resa?
– Lång, utvecklande och väldigt experimentell. Den har tagit många former och har fått ta sin tid. Jag har alltid varit väldigt långsam och som barn fick jag ofta höra att det var ett problem, från lärare och så. Musiken var den plats där jag fick låta saker gro och ta sin tid tills det nådde något nära perfektion. Så jag började med musik ganska tidigt för det var där jag kunde använda mina svagheter till att göra något jag var stolt över. Så jag fortsätter i min långsamma takt och låter saker vara klara nära jag känner mig nöjd.

Vem var du som yngre?
– Jag var oftast i min egna lilla värld och dagdrömde mycket. Jag kände mig väldigt ensam och hade svårt att hitta gemenskap i stora grupper, å jag hade istället en väldigt nära relation med några få vänner. I tonåren blev jag lite vildare utåt och behovet av att uttrycka mig blev överväldigande så jag blev väldigt rebellisk, ifrågasatte allt och hamnade i många hetsiga diskussioner. Jag tror att jag började acceptera att jag aldrig skulle hitta något fack att hamna i och då blev musiken min lekplats. Jag tror också att mycket av det jag hade burit på och dagdrömt om som barn började komma fram där och behövde väl ventilera för att komma till ro med mig själv. Jag känner mig lite som en blandning mellan dessa tider nu och lite lugnare kanske.

Hur var din syn på samhället?
– Jag var väldigt kritisk till samhället. Jag hatade rasismen jag fick utstå. Jag gick en internationell/engelsk skola där det fanns folk från alla länder och kulturer och som pratade alla möjliga språk, men när jag kom hem fanns det inga med invandrarbakgrund i mitt område. Jag är ju född här och har en svensk pappa men blev ofta dömd utefter min hudfärg. När jag tänker på det så kände jag mig aldrig utanför förrän folk började påpeka det. Därför blev frustrationen så stor att jag var tvungen att uttrycka det i min konst och min musik, därför var min mission att krossa facken, så jag inte behövde bli dömd utefter hur jag ser ut. Rocken var min första kärlek, men folk kunde inte fatta att en tjej som jag gjorde “vit mans musik”. Det är en term jag har hört när jag har varit på möte med skivbolag för inte så många år sen förresten.

Jag klarar inte av gråzonen i kärlek, för mig var
allting alltid väldigt svart eller vitt

 

Vad hade du för drömmar? 
– Jag hade många drömmar, jag har alltid vågat drömma stort. Min dröm var att bli världens bästa sångare, så jag försökte alltid att ta de höga tonerna som Whitney Houston tog eller typ Christina Aguilera. Kören jag sjöng i försökte lära mig att sjunga renare och jag fick nästan skuldkänslor och började skämmas för att jag inte lät “flickig” och “ren”. Men så när jag började komma till ro med min röst blev drömmen att skapa något nytt rent musikaliskt. På så sätt skulle jag göra det jag alltid velat göra – bygga en bro mellan mina två kulturer. Det började så och sen började jag visualisera om att bygga flera broar mellan så många kulturer och bakgrunder och att min musik skulle vara samlingsplatsen.

Jag gillar väl tanken av att föra ihop folk för jag är själv “the outcome” av två människor från olika bakgrunder och kulturer som fördes ihop.

Hur var din syn på kärlek?
– Jag blev ofta kär. Hejdlöst kär. Jag hade så många känslor inom mig och jag skrev alltid om det. Jag klarar inte av gråzonen i kärlek, för mig var allting alltid väldigt svart eller vitt. Jag ger det 0 eller 100, jag orkar inte med mellanting.

När började du skapa musik?
– Jag tror jag skrev min första låt när jag var åtta kanske? Jag har alltid skrivit poesi så med det utvecklade jag låtskrivandet någon gång i tonåren och därifrån har det liksom bara fortsatt.

Vilka var dina rädslor?
-Mörkret. Jag har alltid varit riktigt jävla mörkrädd. Det är nästan så jag borde få hjälp för det. Jag har tänkt att jag ska göra det någon dag.

Mitt yngre jag lär mig saker varje dag,
mer än vad mitt vuxna jag lär mig

 

Har du någon favoritplats att skapa musik på?
-Jag gillar badrum väldigt mycket. Ensamtid på toaletten och så. Där kommer det mycket konstiga saker till mig som jag har kunnat använda i min musik. Pianot är också det instrument som får ur mig mycket. Ensamtid vid ett riktigt tungt piano är lyx för mig. Så när jag åker hem till mina föräldrars hus utanför Göteborg brukar jag passa på.

Vad vill du förmedla till lyssnarna?
– Jag vill bara väcka något i folk. Oavsett vad det är för känsla så vill jag bara få dom att känna något. Om alla känner något har jag lyckats bygga på den där gemenskapen som jag drömde om att ge folk som barn. Jag vill nå ut till dom som inte blir förstådda för jag vet hur det känns. Så att när dom lämnar min live-spelning kan dom vara sig själva och stolta över det. Jag vill inte vara deras röst, jag vill bara få dom att lyssna och veta att dom inte är ensamma.

Berätta om ditt kommande album!
– Den heter Beautiful Poetry och jag har jobbat på den jävligt länge, äntligen släpps den 4 mars och jag är otroligt spänd över det för den har liksom slukat mig i typ två år. Den heter Beautiful Poetry dels för att mina första sätt att uttrycka mig på var genom poesi men dels för att formerna mina texter har tagit och resorna dom har varit igenom utifrån mina upplevelser har inte varit vackra men jag har lyckats göra något vackert av det genom att ha satt toner, noter, melodier och vackra beskrivande ord på det som är smärtsamt. Ur smärta kan det komma något gott, döden föder och det är mitt album.

Är ditt yngre jag med dig genom musiken idag?
Mer än nånsin skulle jag säga. Mitt yngre jag lär mig saker varje dag. Mer än vad mitt vuxna jag lär mig. Det var mitt yngre jag som inte lyssnade till det vuxna och därför blev det ett album. Och jag har använt mig så mycket av det jag har vuxit upp med på skivan rent musikaliskt och inspirationsmässigt. Sen kommer mycket upplevelser som jag har skrivit om ur färska minnen också, men det är på något sätt mitt barnasinne som lägger fram dom.